Sorg är inte sjukt

Liberalernas förslag om att införa ett stöd som ger föräldrars sorg fullt utrymme under sex månader är ett ovanligt mänskligt politiskt förslag som borde kunna samla stöd långt utanför de egna partileden.

Utgångspunkten är egentligen självklar: sorg är inte en sjukdom. Ändå har vi byggt ett system som i praktiken tvingar människor att bli patienter för att få tid att sörja.

Den som förlorar en livspartner, ett barn eller ett syskon kan befinna sig mitt i sitt livs största kris och samtidigt förväntas fungera på arbetet som vanligt. Klarar man inte det återstår ofta sjukskrivningen. Vårdcentralen ska kopplas in, arbetsförmågan bedömas och Försäkringskassan avgöra om sorgen har gjort människan tillräckligt sjuk. Det är både fyrkantigt och ovärdigt. Särskilt brutal blir situationen för föräldrar som förlorar ett barn.

Nästan 500 barn dör varje år i Sverige. Bakom varje sådan siffra finns en familj vars tillvaro på ett ögonblick förändras för alltid. Att samhällets stöd då ska mätas i ett fåtal veckor vittnar om ett system som inte riktigt förstår vad sorg innebär. Liberalernas förslag att ge föräldrar möjlighet till sorgepeng under sex månader är därför både rimligt och välkommet.

Minst lika viktig är tanken på en mer flexibel sorgepeng när en vuxen närstående dör. Sorg följer ingen kalender och den låter sig inte pressas in i administrativa mallar. Den kommer i vågor. En människa kan ena dagen finna tröst i att gå till arbetet och nästa dag knappt förmå sig att lämna hemmet. En födelsedag, en doft, ett fotografi eller årsdagen av ett dödsfall kan plötsligt göra förlusten lika närvarande som den första dagen. Därför är Liberalernas idé om sorgedagar som kan användas när de faktiskt behövs under året efter dödsfallet särskilt klok.

Den som orkar och vill arbeta ska kunna göra det. Den som behöver stanna hemma när sorgen slår till ska kunna göra det utan att först behöva övertyga vården och myndigheterna om att en fullständigt mänsklig reaktion på en förlust är en medicinsk åkomma.

Det finns också något djupt liberalt i förslaget. Ett trygghetssystem ska finnas där när människan behöver det, men det ska också respektera hennes självbestämmande. Staten behöver inte bestämma exakt hur en människa ska sörja eller vilka dagar sorgen ska vara som tyngst. Människor är olika. Sorgen är olika. Därför måste också stödet kunna anpassas efter människan, snarare än att människan tvingas anpassa sig efter systemet. Det är en viktig princip som borde prägla betydligt fler delar av välfärden.

Politiken kan naturligtvis aldrig ta bort sorgen. Ingen ersättning kan fylla stolen som plötsligt står tom vid köksbordet. Ingen reform kan ersätta ett barn, en partner eller ett syskon. Men politiken kan bestämma hur samhället möter den som drabbats. Med diagnoser, misstänksamhet och fyrkantiga regler, eller med tillit, värdighet och medmänsklighet. Liberalernas förslag väljer det senare. Det förtjänar beröm. Sorg är priset vi betalar för att ha älskat någon. Den ska inte behöva sjukförklaras för att samhället ska ge oss tid att bära den.